Vem var det som dödade Konsum?

OBS: Radioessän

Trots sitt blåa evighetstecken till logotyp gick Konsum under. Katarina Wikars minns sin barndoms kooperativa tillvaro och söker ett svar på vad som hände med den blåvita drömmen.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Jag är sannerligen ett barn av kooperationen.

Det är sent sextiotal och pappa sitter vid köksbordet och räknar samman konsumkvittona på en stor räknemaskin från Facit. Det är tid för återbäringen. Måhända är den fortfarande tre procent eller så har den redan börjat krypa neråt men det är en inarbetad nära sakral ritual. Vi har en grön gammal plåtlåda där det står ”för kooperativa kassakvitton”, där man kan fälla ut etiketter på vad man saknar i hushållet, en sorts orubblig inköpslista med basvaror. Jag längtar efter sagogryn, kabeljo och kängsnören.

Mitt i byn står ett vitmålat funkiskonsum som en modernistisk monolit med föreståndare och biträde och där jag ibland kan få äran att prismärka varor. Konsumbutiken är ett kollektivt nav i vars närhet allt från frågesporter till majstångsresningar äger rum. Och när jag är i tidiga tonåren får jag en bankbok som det står KF:s sparkassa på och pappa förklarar högtidligt att nu är jag också delägare i Konsum.

Att detta redan utspelar sig i kooperationens nedförsbacke inser jag först när jag läser två böcker om Konsums uppgång och fall. Sara Kristofferssons ”Det förlorade paradiset” och Jonas Fröbergs ”Huset mitt i byn”. De skildrar i sak samma rörelse men medan designhistorikern Sara Kristoffersson drar upp de stora penseldragen om kooperationen som ville omdana hela samhället, om folkhemsgenerationen som handlade på Konsum, försäkrade sig i Folksam, tankade på OK och begravdes av Fonus så går journalisten Jonas Fröberg ner på bynivå och berättar om sin morfar, konsumföreståndaren i den lilla byn Myckelgensjö i Ångermanland från 40-talet och framåt. En trakt genomsyrad av folkbildningsideal, där bara arbetare som organiserade sig kunde uppnå förändring.

Konsumtionsföreningarna som bildades för att få ner matpriserna hade sent 1930-tal över 600 000 medlemmar, och Jonas Fröbergs morfars butik blir den 4 849:e i Sverige. KF har både visioner och provkök, vill uppfostra, det går att handla på rätt sätt och målet är inget mindre än en lyckligare mänsklighet. KF lånade av sina medlemmar och när de var som störst ägde de åtskilliga fabriker med egna varumärken: däck- korv- och kaffefabriker och Gustavsbergs porslinsfabrik. Hade berömda formgivare som Stig Lindberg och Lisa Larsson knutna till sig. Deras visionära arkitektkontor ritade hypermoderna standardiserade butiker med platta tak som de spred över det glest befolkade inlandet.

KF satte också visuella avtryck i huvudstaden: Lampfabriken Luma vid Hammarbykanalen med en dygnet runt-upplyst glaskub på taket och huvudkontoret vid Slussen - ett skepp av glas och stål med restaurangen Gondolen högst upp i Katarinahissen. Ute på Kvarnholmen byggdes ett mönstersamhälle med radhus för arbetarna.

Men samtidigt som stadskärnorna mejades ner för att ge plats åt 200 Domusvaruhus i betong på 70-talet så började det gå alltmer knackigt för kooperationen. De hade hård konkurrens av ICA som profilerade sig med en glad gubbe i rött medan Konsum lanserade en ny abstrakt logotyp, ett blått möbiusband, ett evighetstecken som folk inte riktigt kunde knyta an till fast det i annonser förklarades att tecknet signalerade köptrygghet.

Sedan lanserades serien Blåvitt med basvaror som bara hette havregryn och tandkräm. Det är sjuttiotalets sista skälvande år och blåvitt blir en sista veritabel succé bland de prismedvetna hushållen även om jag och väninnorna tyckte det var töntigt att bli påkommen med en av de här blåvita förpackningarna. Vi hade börjat lifta till Stockholm för att köpa jeans med specifika märken på Gamla Brogatan och skulle aldrig sätta på oss något ur KF:s bruna basgarderob i elektrisk polyester.

Den kooperativa rörelsen balanserade allt sämre på sina två ben. Runt om på landsbygden hade redan många av de små funktionalistiska butikerna likt den i min barndomsby lagts ner på grund av höga priser och klent sortiment. Bilen fanns i varje kärnfamiljs garage och Domusvaruhus med rulltrappor och parkering på taket bara några mil bort. Var det bilismen som dödade Konsum? Var det nyliberalismen? Sara Kristoffersson menar i ”Det förlorade paradiset” att den ideologiska strömkantringen åt höger vid den här tiden och SAF:s satsa på dig själv kampanjer signalerade en ny konsumtionskultur. Kollektivet trädde åt sidan för att ge plats åt jaget och ordet solidaritet försvann ur den politiska terminologin. ”Antikonsumism byts ut mot köpfest.”

Lönsamheten blev allt sämre, centraliseringen tilltog, återbäringen sjönk. Blåvitt dog, och konsumenterna ville inte vare sig ha Cirkelkaffe och Lumalampor längre. De centralt belägna Domusvaruhusen som bara hade en livslängd på 15 år slogs igen, fabrikerna såldes och litteraturfrämjandet gick upp i rök. Och det slår mig att jag inte har den blekaste aning var min bankbok där det framgår att jag är en delägare i KF:s sparkassa har blivit av. Kanske är den makulerad.

Moderna museet rekonstruerade häromåret konstnären Björn Lövins utställning ”Konsument i oändligheten” från 1971. Där kunde man se den fiktiva Herr P:s tvårumslägenhet i ett miljonprogram. I trappuppgången en uträkning där det framgår hur lite pengar en låginkomsttagare hade att röra sig med då alla fasta utgifter är betalda. Detta är samtidigt som Konsum lanserar sin nya logotyp, det blåa oändlighetstecknet. Herr P förklarar i ett brev hur glad han ändå blir av att se en buss med det påmålade oändlighetstecken i sin vardag. Någon bryr sig om honom. Och Herr P gör i en hemlig skrubb frigörande konst av just plastpåsar och omslagspapper med detta tecken, som för honom representerar gränslöshet, trygghet och solidaritet.

Och när min mamma dör hittar jag ett otal minutiöst hopvikta plastpåsar med det blåa evighetstecknet i en låda. Och trettio buntade årgångar av tidningen Vi i skrubben. Och i den gröna kooperativa plåtlådan ligger en handfull bleknande kvitton kvar från mitten av nittiotalet som pappa inte brytt sig om att räkna ihop.

Numera tränar vi på samverkan i bostadsrättsföreningarna. Och Konsums ambition om en mänsklighet som inte är satt i skuld och inte lever över sina tillgångar är sedan länge begraven. Konsum heter förresten Coop numera och återbäringen är 0 procent.

Men kanske var KF bara för tidigt ute med sina baskollektioner och visioner? Finns det inte just nu ett sug efter liknande projekt, kooperativa sammanslutningar med crowdfunding som övergripande idé, där man kan handla närodlat, billigt och klimatsmart i någon slags förberedelse för den stundande globala apokalypsen?

Vad hände då med Konsum i Myckelgensjö? Affären där blev ett bykooperativ låter Jonas Fröberg berätta medan alla de andra butikerna i närområdet sedan länge är nedlagda. Kanske finns en skylt kvar i något uthus: ”Ej tjäna på andra men tjäna varandra”. Det låter som något från en annan värld. Det kanske är talande att min bys legendariska Konsumskylt i gemener till slut hamnade – på Skansen.

Katarina Wikars
medarbetare på kulturredaktionen

Litteratur
Huset mitt i byn av Jonas Fröberg. Weyler förslag, 2024.

Det förlorade paradiset av Sara Kristoffersson. Volante, 2024.

Björn Lövin Den omgivande verkligheten, utställningskatalog Moderna Museet, 2022.