”På fabriken” av Agota Kristof

Dagens dikt

MÅNADENS DIKTARE (APRIL) UPPLÄSNING: Ewa Fröling ÖVERSÄTTNING: Kennet Klemets

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

När Agota Kristof 1956 lämnade Ungern med man och dotter blev hennes dikter kvar. Hon var 21 år gammal och började arbeta på en fabrik i Schweiz utan att kunna någon franska. Så småningom erövrade hon språket och började skriva pjäser. 1986 romandebuterade hon som franskspråkig författare med ”Den stora skrivboken”.

Att den poesi hon skrev som ung gått förlorad var något hon alltid skulle sörja. I kapitlet ”Dikter” i självbiografin ”Analfabeten” (övers Marianne Tufvesson, Norstedts 2021) skildras hur hon som fjortonåring sattes på en internatskola, där eleverna måste tillbringa flera timmar varje eftermiddag i en tyst studiesal. Där börjar hon skriva dagbok om sina sorger på kodspråk. När hon på kvällarna gråter sig till sömns ”lösgör sig meningar ur nattens mörker”. Det är dessa som blir till dikter.

Ganska tidigt under exilen försökte hon så gott hon kunde återskapa sina ungerska dikter ur minnet. Senare skrev hon också nya dikter på ungerska och några på franska. De maskinskrivna papperna lämnades in till nationalbibliotekets arkiv i Bern. Först några månader före sin död 2011 gav hon dem till sitt förlag och 2016 publicerades hennes dikter till sist på franska. I den nyutkomna svenska utgåvan ”Spikar”, i översättning av Kennet Klemets, konstaterar Kristoffer Leandoer i ett förord att dikterna både utgör författarskapets början och dess slut: ”Det här är vad hon arbetade med när hon dog: det här är vad hon arbetade med när hon föddes (som författare). Början och slutet, alfa och omega. Och mellan dem ett alfabet av spikar –”

DIKT: ”På fabriken” av Agota Kristof

DIKTSAMLING: Spikar (Ellerströms, 2024)

MUSIK: Germaine Tailleferre: Perpetuum mobile

EXEKUTÖR: Isabelle Moretti, harpa